Monthly Archives

augusti 2018

F a m i l j S o m m a r

Vi gjorde en tripp till Varberg

Jag och min syrra tog med våra barn på en trip till Varberg. Det är ju ett älskligt ställe och vi hade många punkter på vår lista. En del, faktiskt nog de flesta, hann vi med. Om än i kortform. Kan ju bli lite så när resesällskapet är 4 barn och alla under 10 år. Men det känns ändå som att Varberg kommer vi behöva återkomma till ganska snart igen. Finns mycket att tycka om där. Både för barn och vuxna.

Vi bodde i en stuga på Hallagårdens stugby. Mycket enkelt, men helt nyproducerade stugor och därför väldigt fräscht. Ligger i Trönninge en liten bit utanför Varberg city så man behöver bil. Men ett bra ställe att utgå ifrån. Billigt som tusan var det också, tror vi betalade 2000 kr för 2 nätter. Och det är ju helt ok för 2 vuxna och 4 barn.

Vi strosade omkring runt fästningen i Varberg, badade i havet, shoppade loss på FGL Store, försökte få barn att samarbeta med varandra, drömde oss bort hos Träslövs Trädgård, packade i takboxen, packade ur takboxen, åt på uteservering mitt under Rix FM festivalen, spelade yatzy, krigade hela tiden med den helt otroligt trotsiga 3-åringen i sällskapet, lekte i den vackra lekparken mitt i city, beundrade det vackra Societetshuset och avslutade hela balunsen med ett besök på det jättebilliga varuhuset i Ullared. Det som var så konstigt var att det som gick allra smidigast var just det sistnämnda.

 

Den inre resan

Tid och tålamod

Ingenting går snabbt nuförtiden. Jo, tiden. Känner att jag fastnat i ett stadium av herregud-jag-måste-se-till-att-utnyttja-tiden! så till den grad att jag är helt oförmögen att utnyttja tiden. Helt improduktivt. Om det, mot förmodan, skulle dyka upp en stunds lugn och ro och kaffet, mot förmodan, fortfarande skulle vara något sånär varmt, så hamnar jag i ett tillstånd av stress, förvåning, tomhet och beslutsångest. Det är ju så otroligt mycket jag vill göra med den där fem-minutaren att jag blir paralyserad.

Och så blir kaffet kallt iallafall innan jag hunnit dricka det. Jag skulle förmodligen mått bäst av att vända näsan mot solen, ta ett par djupa andetag, fokusera på hur kaffet smakar i munnen, hur vinden känns mot kinden, hur måsarna skriker och vad vackra blommorna är. Det hade jag mått bra av. Men nu blir det varken hackat eller malet. Antar att detta innebär att jag är så värdelös på mindfulness att jag inte ens kvalar in till träningsheatet.

Någonting att öva på alltså. Men gud så svårt! Jag förstår att detta kan tyckas banalt, men på riktigt så lider jag av att det är så svårt för mig att komma till ro. En stunds sinnesro. En liten stund av själslig vila. Ladda batterierna. Tanka snällhet.

Och jag om någon skulle verkligen behöva det. Mina älskade barn fullkomligt äter upp mitt tålamod redan till frukost. Så till resten av deras förmiddag, dag, eftermiddag, kväll och läggning (observera typ kl. 22) finns det inte mycket kvar. Alla förlorar.

Den hjälpsamma tänker här att; ja men det finns många böcker på ämnet. Ja, det gör det! En hel ocean faktiskt. Men jag har ingen lust att läsa dem. För det är inte det jag vill använda min fem-minutare till. Och någon annan tid att läsa har jag inte. Det jag förmodligen behöver göra är att söka inåt, när och var kände jag närvaro och ro senast? Vad gjorde jag då? Var någonstans befann jag mig?

Då blir det enklare. Om jag kan hitta dem så kan jag hitta till må-bra-stunder för mig. Självhjälpsböcker i all ära, jag är absolut intresserad av dem, men för att kunna omsätta sådana teorier i praktiken gäller det att få till just det; att få det att hända i verkligheten. Att hitta må-bra-stunder och ställen i vardagen. Och min vardag är bara min. Och än så länge finns ingen självhjälpsbok/mindfulnessguide skriven just för mig och min vardag. Den måste jag skriva själv.

 

 

Personligt

H e j !

Mycket har hänt sedan den gamla bloggen, elsa på hälsö, startade. Jag gjorde mitt första inlägg i oktober 2009. Jag tyckte inte att det var speciellt tidigt, snarare att jag var sen på bloggbollen. Men jag inser i efterhand att det trots allt ganska tidigt. Vad annorlunda allt var 2009! Både livet, internet och bloggarna. Jag och Andreas hade fått vårt första barn i maj 2009 och vi hade på sensommaren gått och köpt ett renoveringsobjekt på den lille ön Hälsö. Mitt i vintern skulle vi flytta dit (ni kan läsa mer om hur det gick härhär, och här) Vi hade ingen som helst koppling dit, men längtade till havet, att ha eget hus och egen trädgård. Pendlingsavstånd till arbete i Göteborg var kravet, havsnära men med året-runt service, och ett samhälle som levde även när sommargästerna åkt hem.

Vi satsade allt och vann. Hälsö gav oss 6 fantastiska år. Skulle kunna skriva långa texter om allt härligt vi haft på Hälsö, men det får vänta. Med några års distans sedan vi flyttade, kan jag konstatera att Hälsö och öarna med sin speciella mentalitet och befolkning förändrat mig i grunden. Det är jag tacksam för. Genom mitt arbete som lokalreporter på öarna fick jag en unik inblick i öbornas liv, deras livsval, sorger, glädjestunder, strävan. Något av allt jag tar med mig är ödmjukhet, solidaritet, hjälpsamhet och respekt för varandras olikheter.

Året 2015 flyttade vi från Hälsö till norra Italien. Minst sagt omtumlande! Dessutom kom vårt tredje barn i september samma år. Vi hade kvar huset på Hälsö (såklart!) och hyrde ut det. Åren 2015, 2016 och 2017 har varit de mest intensiva i mitt liv. Och svåraste. På våren 2017 kom vi fram till det som tidigare hade känts helt omöjligt; att sälja huset på Hälsö. Vårt val var för många svårförståeligt, men för oss följde det en logik. Drastisk ja, men långsiktigt mest hållbar.

Allt arbete, nervositet, tvivel, stök och bök med att sälja ett hus i Sverige på distans ifrån Italien följde. Samtidigt som vi köpte ett annat hus i Sverige, på distans ifrån Italien. Det var fruktansvärt jobbigt. På alla plan. Emotionellt, arbetsmässigt, allt. Samtidigt visste vi att detta var en bra och långsiktig plan. För att vinna stort måste man också våga stort.

I skrivande stund sitter jag i mitt ”nya” hus i Fisketången, Kungshamn. En liten bit längre norrut på Bohuskusten. Det ”nya” huset är ett renoveringsobjekt dubbelt så stort som Hälsö-huset en gång var. Inte bara är huset dubbelt så stort, renoveringsbehovet och planerna är dubbelt så stora. Det kommer bli ett intensivt år. Men väldigt roligt. Och nu gör vi det vi gillar allra bäst; förverkligar drömmar.

Kanske kommer jag att dokumentera resan med huset på Fisketången lika flitigt som förvandlingen av Hälsö-huset. Vem vet. Jag lovar inget. Men tycker själv att det vore väldigt bra. Det är helt ovärdeligt i efterhand att ha dokumenterat allt man gjort. Men jag vet hur lite tid jag har för bloggande, så om det blir av eller inte får tiden utvisa. Man får vara ödmjuk inför tiden. Nu finns det en alldeles nystartad blogg för resan med Tången-huset iallafall. Välkommen att följa! Ni hittar den HÄR.

Någonting jag är mer säker på är att jag saknar bloggformatet. Jag är en skrivande person. Text och ord är mitt medium. Jag är född sådan. Att skriva håller mig frisk. Kanske hade de senaste åren blivit bättre om jag fortsatt skriva. Ingen anledning att gråta över spilld mjölk. Man lär sig av allting, även av det man inte gör. Avsaknaden av något kan också bli en lärdom.

Därför finns nu den här bloggen. Och den handlar bara om mig. Bara Elsa på engelska blir just Elsa. Den handlar inte om ett särskilt projekt, ett specifikt hus, eller en speciell plats. Här handlar det om mig, mitt liv, min familj, mina tankar, funderingar, önskningar och viljor. Ibland ytliga saker, ibland djupare funderingar. Precis som jag. Så som folk är mest, komplexa och fascinerande på samma gång. Här utlovas inte regelbundna uppdateringar flera gånger i veckan, eller djupdykningar inom något speciellt ämne. Här kan det bli lite av varje, beroende på humör, sinnelag och tillfälligt fokus.

Hur som helst är ni välkomna att hänga med! Hur spretigt det än må bli.